Jag undrar mig vem kan ge mig en tröst

När jag tänker på den ständiga resan genom livet

När det alltid känns som höst

Då vänder sig vinden sakta mot norr

Och blommorna dör

Det faller regn i mina drömmar

Jag måste resa igen och leta efter tröst

Jag måste leta igen efter ömhetens röst

Jag måste resa igen till nästa höst

Den ständiga resan till nästa höst

När jag vandrar på den steniga vägen genom livet

När det känns som jag bar på en sorg

Då gömmer sig solen sakta i moln

Och [indistinct] adjö

Snart faller snö i mina drömmar

Jag måste resa igen och leta efter tröst

Jag måste leta igen efter ömhetens röst

Jag måste resa igen till nästa höst

Den ständiga resan till nästa höst

Oooo den ständiga resan till nästa höst